Självmordsförebyggande börjar med att lyssna
Självmord är ett allvarligt folkhälsoproblem i Finland. Nästan alla av oss känner någon som har försökt ta sitt liv eller förlorat en närstående på grund av självmord. Självmord är inte ett marginellt fenomen – det berör oss alla.
Jag arbetar som ledande krisarbetare vid Östra Nylands välfärdsområdes social- och krisjour. Just nu deltar jag i Linity utbildningen, som syftar till att stärka självmordsförebyggandet och ge stöd till personer som har försökt ta sitt liv. Linity är en kortintervention, och utbildare i metoden är Mieli ry.
I klientarbete möter jag situationer där självdestruktivitet är närvarande. Ibland handlar det om ett akut självmordsförsök som kräver snabbt agerande. Ibland kommer självmordstankar fram gradvis, under ett samtal, nästan i förbifarten: “Ibland känns det som om jag inte orkar längre.” I varje sådant ögonblick är det avgörande att stanna upp och ta orden på allvar.
Många är rädda för att fråga direkt om självmordstankar – som om det i sig skulle öka risken. Men forskning visar något helt annat: det är viktigt att tala öppet om självmord och självdestruktivitet, med deras rätta namn. En direkt men varsam fråga kan vara en lättnad för klienten. Klienter berättar ofta att det just är den raka frågan som ger dem tillåtelse att sätta ord på något de burit länge inom sig. När en människa upplever att hen kan bli hörd utan rädsla eller dömande, minskar ensamheten och en känsla av hopp kan växa fram.
I mitt arbete på social- och krisjouren har jag fått respons av klienter som gjort starkt intryck på mig. En person sa: “Det kändes som om jag blev lyssnad på.” En annan sa: “Man kunde tala om självmordsförsöket utan att det väckte rädsla.” Den här typen av respons visar vad som egentligen är kärnan: det handlar inte om färdiga lösningar eller snabba svar, utan om genuint intresse, lyssnande och att låta en människa känna sig värdefull.
En självmordskris drabbar aldrig bara individen – den påverkar också de närstående. Familjemedlemmar, vänner och anhöriga bär ofta på stor oro, känslor av skuld och många frågor: Vad missade jag? Kunde jag ha gjort mer? Därför är det viktigt att också de får stöd och hjälp. I social- och krisjourens arbete erbjuder vi stöd också för de anhöriga och hjälper dem att hitta sätt att orka mitt i krisen.
Arbetet med människor i självmordskris har lärt mig mycket. Jag har lärt mig att hopp ofta kan födas ur mycket små saker – en vänlig blick, ett enda lyssnande samtal, eller att någon säger: “Ditt liv är viktigt.” Jag har också lärt mig att vi aldrig kan veta vilken mening eller vilken handling som blir just den gnista som gör att en människa orkar leva en dag till.
Självmordsförebyggande är vår allas uppgift. Vi behöver inte vara krisarbetare eller mentalvårdsproffs för att göra skillnad. Det räcker att vi stannar upp, vågar fråga, lyssna och tala direkt om självdestruktiva tankar – med rätta ord och utan rädsla.
Ett litet möte kan rädda ett liv.
Skribent
Carolina Green
Ledande krisarbetare, social-och krisjour